Trasseltassarna

Jag skulle ju visa lite annat än bara hundar här var det ju tänkt, men det blev liksom inte av när datorn envisades med att krasha fyra gånger på lika många veckor. senaste gången bara igår. STÖN!!
Så det blir ett kort ett inlägg här bara för att visa upp en DÅLIG mobilbild av en teckning jag arbetar på för stunden på min rollspelskaraktär Laricha Tavalin.
Ska lägga upp en bättre bild när jag hittar drivrutinerna till scannern igen, men jag orkar ärligt talat inte leta just nu, och särskilt inte installera dem på en dator som inte är min.
Jag återkommer med det helt enkelt…

Dags att börja tofsa luggen kanske? *fniss*

Spenderat hela natten med en vän som befann sig i kris. Så jag är HELT slut nu! Men det var det sannerligen värt, även om dagen kommer genomgås i ett lättare stadie av Zombie. Så försök inte få ut några vettiga svar av mig idag, eller ens ett vettigt samtal. Känns som att det mest förståeliga jag kan få ur mig är “Uääähh..?” ungefär.
Men igår kväll så visade Oliver att han börjat göra framsteg på hundmötesfronten! Eller snarare på att kunna vara stilla och lyssna på kommandon när det är andra hundar i närheten. Det var nämligen något som han förut inte ALLS klarade av. Det tog liksom stopp i skallen på honom då och allting annat förutom hunden blockerades bort.
När vi gick upp för att leka med Brad igår kväll så stånkade han och drog visserligen i kopplet som en tok som vanligt, men efter bara några knappa minuter så var det som att han inte brydde sig så mycket om Brad. Fortfarande blockerad, men inte lika blockerad som tidigare och framförallt inte lika besatt. Han gick och nosade och drog inte bakåt mot Brad som han förut gjorde.
Och när vi skulle släppa dem att leka så satt han KVAR när jag kopplade lös honom! Fint vid min sida. Blicken var visserligen vid Brad, men han satt kvar och rörde inte en fena i väntan på att han skulle få frikommando.
De rasade en stund och sedan provade jag att träna lite freestyle med honom. Det gick KANON! Lite okoncentrerad, men även när Brad var direkt bredvid honom och försökte sno mina köttbullar så brydde han sig inte utan körde på i slalom och hopp och snurra och allt vad det var. FRAMSTEG!
Min lilla kille börjar bli vuxen på allvar!

Ni får ursäkta den URUSLA bildkvalitén, men det var mörkt, så kameran fick krupp. Kort sagt; mycket efterredigering i Photoshop.
Men till saken: låt mig presentera Bullmastiffen Biggy på sex månader! Visst är han bedårande? Granne med oss, men första gången han och Oliver träffades så skrämde Oliver riktigt vettet ur honom. Men så var Biggy liiten då och Oliver var med all rätt stor och läskig. Särskilt som han kom utrusandes på gården utan koppel *host* Mattes fel. Såg inte att de var där och skulle bara släppa ut Oli på en kort kissis innan jag åkte till jobbet som avslutning efter den långa promenaden.
Men nu har han växt till sig som märkes, och verkade inte ha några men alls av det där första mötet med den svarta faran! Till allas lycka tror jag.
Han har verkligen växt upp till en riktigt stilig kille, och inte så lite stursk. Var rätt förvånad över att Oli inte sa ifrån mer än han gjorde när Biggy försökte dominera honom. Men så är han ju rätt vek mot valparna. Vilket dock känns bra inför att vi själva ska skaffa oss valp. Han sa ju ifrån, även om Biggy på valpars vis var rätt..ignorant inför dessa åtsägelser. Men jag kan inte klandra honom.. jag minns ju hur Oliver var i den åldern. Det var inte mycket skillnad mellan dem kan sägas. Oli-stollen var lika ignorant han.

Men det var två trötta hundar vi fick med oss hem, vilket var rätt skönt för vår del ska erkännas. Biggy fick verkligen slita med att hänga med i Olivers svängar! Pudeln snurrar ju runt som en tornado.

På träningsfronten går det framåt. Ska till läkaren och diskutera F.A.R på onsdag och jag har gjort regelbundna besök i simhallen. Det känns enormt bra! Lite mer simning i några veckor och börja öka längderna från 20 till 25, 30 och sedan till sist 50 igen som det var en gång i tiden, sedan kommer jag vara redo för Bodypump! Med bättre kondis och mer muskler!

De här hade ju inte varit så illa att ha, inte sant?

Så!
Första träningspasset avklarat. Det blev simning. Vi har tur här borta på Skärholmens sim- och idrottshall att de har rabatter för oss som är arbetssökande och arbetslösa. I vanliga fall kostar det 65 kronor att komma och simma, men är man arbetslös så kostar det bara 45 kronor. Vilket känns bra med tanke på bristen på jobb.
Det blev fem länger*fyra. Så tjugo längder totalt med ungefär tio minuters paus i mellan för att återhämta sig. Sarah (syrran) följde också med men tog det lite lugnare och simmade femton längder istället för tjugo.
Men det blev i alla fall 500 meter för min del. Det var en väldigt skön träning måste jag säga. Visserligen så kändes det rätt rejält i armarna redan efter tredje längden på varje etapp om fem, men det var bara att bita ihop och simma de där resterande två också. Och det var inte så lite nöjd man kände sig efteråt, när var klar med de där etapperna.
Så då smet vi ned i bubbelpoolen och njöt av den en stund innan vi högg tag i nästa etapp.
När vi gick därifrån så kändes det skönt i kroppen. Jag var inte helt slut, men det kändes att man hade tränat. En enormt skön känsla måste jag säga. Och jag återupptäckte hur beroendeframkallande det är att simma. När jag var liten simmade jag väldigt mycket, och nu vill jag verkligen komma igång med det igen på en mer regelbunden basis. I slutänden vill jag gärna vara uppe i tre-fyra pass i veckan, varvat med bodypump och så konditionsträning med Oliver.
Bodypumpen kommer dock få vänta ännu en tid, och så även simning på en mer regelbunden basis eftersom det kostar så hemskt mycket att skaffa sig träningskort, även med F.A.R. Även om jag om en vecka har tid hos läkaren här nere för att diskutera och troligen få just fysisk aktivitet på recept så det blir billigare för mig.
Nå, första steget nu är intervallträning. Lika bra att passa på när man är ute och gå med Oliver-stollen. Gå och springa om vartannat. Och jag måste skaffa mig bättre skor för det också.

Nu är jag taggad till MAX! Mer muskler mindre fett!

Bilden kapad från Skärholmens Sim- och idrottshall

Nu har matte här hemma bestämt sig för att börja träna på allvar!
Jag är så grymt trött på att vara så överviktig som jag är och går en kurs nu för att ändra mitt tänkande kring mat, träning och vikt. Den har gett utslag, så mycket kan vi ju säga, för idag så fick jag någon slags motivationsboost och bestämde mig för att nej fan, NU ska det hända saker!
I kväll så börjar vi med ny kost här hemma och om en stund så ska jag iväg till simhallen. Ska även ta ett snack med min läkare om F.A.R. Fysisk aktivitet på recept, som gör träningskort myycket billigare. Så till och med jag kan få råd med det.
Vändningen kom nog igår när jag ställde mig på vågen på kursen och den snällt sa 103.1 kg. Nu kan noteras att det är närmare 15 kg mindre än jag vägde för ett år sedan, så nu ska det bli åka av nedåt! Målet för stunden är att komma ned till tvåsiffrig vikt till Midsommar, och ned till sjuttio ungefär om ett år.
Coca-cola, min stora drog, åker nu ut genom fönstret att bli lördagsgodis istället, och cigaretterna åker även de om ett par dagar. Har ett paket kvar, efter det så går jag över till tuggummin som redan är införskaffade och enbart väntar på att bli använda.
Ska försöka dra med mig syrran här hemma i tränings och livsstilsomläggningen eftersom även hon pratat om att gå ned i vikt och börja träna. Lättare om man är två. Karln min har också börjat prata om att träna, så även honom kan jag nog få med senare.
Ett annat åtagande som jag tar mig an nu är att varje onsdag skriva upp min vikt här i bloggen. Lite extra motivation skulle man väl kalla det. Blir ju lite mer “press” när man ska redovisa det också för hela omvärlden, vilket ska bli kul.

Så, dagens vikt: 103.1 kg.

Hoppet inför nästa veckas vikt: 102.7 kg. (mjukstart!)

När det var dags för morgonpromenaden i morse så tog vi oss alla ut denna gång. Jag, syster och så klart Oliver. Tanken var väl inte att promenaden skulle bli så pass lång som den faktiskt blev, men det var onekligen så pass härligt när vi väl hade kommit ned till Sätrabadet att vi inte kunde låta bli att stanna där en liiten stund. En liten stund som gjorde att promenaden som i vanliga fall tar lite över en timme den här gången tog nästan fyra timmar. Hoppsan hejsan! Så kan det gå när man har roligt!
Om någon klagade? Icke, och allra minst Oliver som fortfarande är trött efter allt badande och lekande på stranden där han fick gå lös merparten av tiden. Ojojoj så roligt det är att jaga pinnar och bada!
Fåglarna var faktiskt inte särskilt intressanta, så kanske, kanske har jaktlusten lagt sig lite? Matte håller i alla fall tummarna för det.
Det blev en hel del bilder nu när kameran fungerar igen och ett tiotal av dem kom upp i ett album som går att hitta HÄR

Eftermiddagen blev inte fullt lika rolig för mattes del då den spenderades i en tandläkarstol. Något som är hemskt, hemskt HEMSKT enligt mig. Jag och min enorma tandläkarfobi.. Men ett par tänder som irriterat och gjort ont en längre tid är nu åtgärdade. Drog ut resterna av en tand som en annan tandläkare förstörde en gång i tiden och lagade den som var bredvid. Nu värker visserligen käken lovligt när bedövningen gått ur, men det känns att det nog kommer bli bättre i morgon. Lite sömn och i värsta fall några värktabletter nu de första dagarna så ska det nog ha blivit helt avhjälpt. Och nästa gång matte sätter sig i en tandläkarstol så kommer hon sova som ett barn under narkosen. Vilket vi verkligen tackar gudarna för!

Kameran fungerar än en gång!! Tack vare MIG av alla människor! Satte mig och pillade med den rätt surt med tanken “Jag kan ju knappast göra det värre..”. Och Nu fungerar den. Jag är så bäst!!
Den verkar ha lite problem med fokusen, men den ska ändå bytas ut. Det blir att lägga undan pengar så jag kan sattsa på en ny kamera snart. Nikon D200 eller D300 är hoppet.

Min mor var här i Stockholm några dagar och det gjorde att det planerade blogginlägget som jag hade börjat skriva på fick skjutas åt sidan för att umgås med henne. Hon var visserligen inte ensam här utan hade sällskap av sin man Micke och min lillebror Fabian. Men mamma var avgjort roligast att träffa, sorry grabbar, men en flicka behöver sin mamma!

Särskilt när hon inte träffat henne på över ett år. Orsaken till det är att min kära mor med familj bor nere i Åmål. Man åker inte direkt över på en snabb fika då tyvärr. Och det senaste året har det varit så mycket att göra att det helt enkelt inte funnits Tid till att åka ned. Skäms på mig! Men nu var de ju här och vi har besökt tre museum under två dagar. Nu är jag trött i benen ska sägas. Sarah har varit en ängel och sett till Oliver undertiden jag varit med mamma, styvfar och bror.

Igår så blev det dock en heldag helt klart! På förmiddagen så var jag med mamma och company. När jag sedan var på väg hem igen så fick jag på tunnelbanan, i själva Tåget, syn på en duva som förirrat sig in dit och satt stilla i ren chock i ett hörn utan att röra på sig, med stor risk för att helt enkelt bli nedtrampad till mos. Folk hade trampat på hennes stjärtfjädrar redan och det skulle snart bli rusningstid, tiden då hon verkligen skulle bli mosad. Folk ser inte efter vart de sätter fötterna.

Så jag gick fram och tog upp henne och satt med henne i knät hela vägen hem eftersom jag inte vågade gå av och släppa ut henne. Särskilt sedan det blev uppenbart att hon inte kunde flyga.
Väl hemma så fick hon bo i en stor kartong en stund medans jag letade fram nummer och ringde för att hitta vart jag skulle lämna henne. Med en jakttokig hund i huset som redan har bitit ihjäl de två råttor jag tidigare hade så vågade jag inte ha henne hemma även om jag hade fått och varit kapabel att ta hand om en ung duva. Till slut fick jag tag på en urgullig kvinna vid namn Gunilla via Djurens Ö och fick direktiven att åka in till Alberghs veterinärklinik inne i stan för att där låta dem titta på duvan och sedan ta den till hennes man som fanns i närheten.

Med det i tankarna så packade jag och Sarah ned henne i en mindre låda (efter att jag fått i henne lite vatten med hjälp av en av medicinsprutorna jag har till djuren) för att gå ned och sätta oss på tåget. På tåget så bestämde vi oss för att döpa henne till Karma. Nu var hon rätt cool igen och försökte då och då sticka upp huvudet för att ta sig en titt på vad som hände. Några verkliga försök att rymma gjorde hon dock inte utan höll sig i lådan. Jag tror hon förstod att vi ville henne väl.
Efter lite letande och virranden och en tripp åt helt fel håll så lyckades vi till slut irra oss fram till kliniken där vi blev väl omhändertagna och fick beröm för vår insatts med duvan. En liten gullig welsh spaniel tik gjorde det ju inte sämre.

Efter en stunds väntande fick vi komma in och veterinären konstaterade att det inte var något fel med duvan. Chocken hade släppt och vattnet jag fått i henne innan vi åkte hade gjort sitt för att göra henne piggare. Hon flaxade vilt och var inte så förtjust i behandlingen men satt sedan snällt i lådan igen och försökte titta upp igen. Lådan var trygg, världen där ute var det inte. Och inte undra på. En liten duvunge som inte lärt sig flyga än, då är man nog inte så kaxig, särskilt inte när man lyckats tappa bort sina föräldrar.
Vi tackade för oss och vandrade iväg till Mosebacke för att lämna Karma till hennes nya beskyddare. Det blev lite virrande därmed, var längesedan jag var i den trakten och Sarah är ju nyinflyttade stockholmare, så det blev lite “gå på måfå och hoppas på turen” tills jag kände igen mig.

Till slut var dock Karma i trygga händer igen hos Lasse, sin nya beskyddare. Hon ska få bo i en voljär hos honom tills hon lärt sig flyga och sedan släppas ut på lämplig plats i stan. Slutet gott, allting gott!
Sedan åkte vi in i stan igen för att hämta våra nya skärmar som Fredrik lovat oss. Vi fick vänta en stund, sedan fick vi skjuts hem med två eminenta skärmar i bakluckan och i baksätet! LaCie båda två, bland de bästa skärmar som finns!
Trötta och nöjda kom vi hem till en glad hund.
Slutet gott, allting gott!

Det blev en sväng ned till Sätrabadet idag för mig, Sarah och Pittbull-pudeln. En lång och skön promenad med prat och skratt. Men framförallt det sköna myset i att vara ute och gå tillsammans. Oliver skötte sig dessutom enormt bra för en gångs skull (hormoner, hormoner, hormoner) och njöt av att vara lös på stranden som i det disiga, grå Aprilvädret var helt tom förutom några gäss och änder.
Vatten, fåglar och pinnar, WOHO tycker Oliver! Som en sprang! I och ur vattnet. Jaga ned fåglarna i vattnet (simma vågade han sig inte på) och apportera pinnarna i vattnet. Gässen ville han mest leka med. Men man märkte mycket väl att det var en apporterande vattenhund man hade i kopplet sedan kan sägas.
Mindre kul var det att bli avsköljd i duschen sen när man kom hem. Varför duscha när man kan bada i sjön?

Kameran är ju trasig, så ni får nöja er med en gammal bild från när grabben var en 4 månader och lekte lajbans på stranden.

En död bananfluga kan vara ett lika bra motiv som något. Särskilt när man provar Natalies tips om att vända objektivet bakofram mot kameran.
Tyvärr så är dock min kamera smått död och värdelös för stunden efter att Oliver hoppade på den så objektivringen lossande från kameran. Ergo: det går inte att fästa fast ett objektiv vid det eller något annat i den stilen. Matte är väldigt frustrerad och arg kan sägas! Så snart så ska den skickas till Lasses Kameraservice här i stan för att gå genomgå en liten reparation. Ska be dem att kolla igenom kameran ordentligt och reparera alla fel de kan hitta. Och rengöra den. Gamla Knut-Erik (kamerans namn) har trots allt börjat kännas lite slö på senare tid. Men vad är att förvänta sig av en kamera som är närmare 5 år gammal? Jag är imponerad av att han inte har gett upp helt än och inte visar några tecken på att göra det. Trots att han har åkt i golvet och fått en hund som hoppat på honom med alla sina trettio kilo! Det måste man vara imponerad av. Kan sägas att bilden här över är tagen Efter att Oliver hoppade på honom också. Kudos till min kamera! Nikons kameror äger!